Igår var det fantastiskt väder. Detta utnyttjades genom att segla isjakt på Vättern, som har en kraftig is, och ca 6-8 m/s.
Isjakten hade Marcus, med SK55 Aida byggt med ett vindsurfingsegel samt en skön bilstol från en SAAB 99a, vilket självklart bidrog till de goda körupplevelserna. Utrustad med en GPS kunde vi se hur fort det gick också. Själv var jag väl lite feg, för det gick bara i 52 km/h för mig.
I bakgrunden hörs även Jonas Gustafsson skratta, med bloggen M30 La Vie.
Hälsningar Magnus
Snart är våren här och den som vill få båten först i sjön måste börja i tid. Så i lördags var det dags att skrapa loss lös bottenfärg. Senast det gjordes var troligen 2005. Tyvärr hade det blivit en hel del bubblor, som gjort att bottenfärgen och primern hade lossnat.
När tidigare ägaren gjorde en komplett skrov-renovering så blymönjades båten, följt av Hempel Primer och därefter Hempel bottenfärg. Vi tänkter fortsätta på den inslagna vägen, trots att vi noterat att det flagnat. Vad det beror på är svårt att säga, men vi ger det iallafall en chans till.
Så, med skrapa, stålborste och friskt (i alla fall till en början) humör tog vi oss an botten.
Efter ett antal timmars arbete och en hel del färgdamm blev båda sidorna något sånär färdiga. Vi behöver nog rådgöra med Jonas, grannen om hur vi skall gå vidare efter grovskrapningen. Vattenslipning övervägs, men det får isåfall bli när det inte är -10 grader ute, som det var den aktuella dagen.
Resultatet efteråt:
Om vi fattat det rätt skall det nu funka att prima hela botten och därefter på med ny bottenfärg. På några ställen har även blymönjan försvunnit. Kanske bäst att bättra där först. Men hur lång tid behöver mönjan på sig för att torka, innan primern fäster väl? Någon som vet?
Hälsningar Magnus & Micke
Idag har jag gjort en första strykning invändigt i skrovet i sittbrunnen som jag renskrapat från gammal färg. Tanken är att det skall vara trärent där framöver, mot tidigare klarröd färg.
Det är ju lämpligt att ha någon form av rötskydd som första strykning innan man går på med linolja. Tyvärr har Intertox utgått p.g.a miljö-förbud och exempelvis Borax har varit slutsålt i de affärer jag besökt.
Därför bestämde jag mig för att göra en egen ”intertox”. Inte så komplicerat alls egentligen. Vet dock inte hur bra det är, men varje träbåtsägare har väl sina recept.
Så här gjorde jag (efter tips från en rutinerad träbåtsägare).
1/3 rå kallpressad linolja
1/3 kinaolja (tungträolja)
1/3 balsamterpentin
10% zinkvitt, på ett ungefär.
Zinkvitt har egenskapen att det förtvålar linoljan (samma effekt som blymönjan) samt är toxiskt för microorganismer. Jag tror att detta kommer vara fullt tillräckligt som rötskydd, eftersom jag kommer behandla med ett antal lager rå linolja och som sistalager även ett lager med 1/3 kokt linolja, 1/3 rå linolja & 1/3 balsamterpentin, för att få ett ”oxiderat” skick överst som blir lätt att hålla rent.
Balsamterpentin och linolja är underbara dofter, som nu äntligen har börjat spridas i båttältet. Ett vårtecken!
Historien om hur Mikael och Magnus blev med folkbåt började faktiskt tidigare än med S-210 som är den båt vi har nu. Det var vår båtvän och tillika Magnus granne Jonas som tyckte att vi skulle ta över en av de båtar som stod på hans tomt. Båten hade Simon, med folkbåten S-759 Felicia (se länk till höger) ”fått på köpet” när han skulle köpa en båtkärra i Värnamo. När han väl kom dit för att hämta båtkärran vägrade säljaren att sälja den om han inte också tog båten, som sedan några år stod i en lada. Men eftersom Simon redan lagt ned en massa tid på sin egen båt hade han inga planer på att behålla den. Elda upp den på åkern eller skänka bort var tankarna. Själv hade jag gått och tittat på den flera gånger och tänkt att den är väldigt vacker, den där båten…
En dag frågar Jonas, -”skall inte du också skaffa båt? -Du kan få den där. Gratis.”…
Gratis var ordet och plötsligt försvann förståndet ur huvudet på mig. Jovisst, klart jag ville HA DEN!
Men turligt nog frågade jag min svåger Mikael om inte han också ville vara med.
– Annars eldar dom upp den, sade jag.
VA! Allt gammalt måste till varje pris sparas och bevaras, tänkte Mikael, som fyllt hela sommarstugan med gamla kretskort till datorer, som säkert kunde vara bra att ha någon gång….
Nej, båten skulle bevaras! Det var vi båda helt överens om!
Så vi bestämde oss att ta oss an den och renovera upp den till en skönhet. Det var bara det att vi båda fått småbarn precis och hade mycket annat i livet som också tar tid (och fruar som absolut INTE är intresserade av båtar).
Vi tog hem båten till tomten, byggde oss ett väldigt robust och rejält båttält i lärkträ och började gå igenom båten.
Oj vad många knäckta spant. Och vad rutten köpplankan är och sen behövdes även däcket dukas om. Men det klarar väl två naiva grabbar i trettioårs-åldern utan problem, eller?
Efter att ha gjort en noggrann och till och med lite optimistisk plan på allt som behövde göras insåg vi att Folkbåten inte kommer att segla på flera år.
Parallellt med tankarna på allt jobb som skulle göras började Magnus gräva i historien bakom båten… Båten hade enligt tidigare ägare (Ronnie) seglats på sjön Vidöstern utanför Värnamo de senaste åren av en herre som haft den ganska många år. Innan dess hade den seglat i Askersund i Vättern. Och långt tillbaka i tiden så hade den startat sitt liv som lottbåt och byggts i Trosa. Det var bara det att jag inte kunde hitta något varv i Trosa som gjorde båtar 1948-1949 som Ronnie påstod….
Men, Stensunds Båtbyggeri i Vagnhärad hittade jag. Båtbyggeriet är i dag en folkhögskola med inriktning på bland annat båtbyggeri. Efter ytterligare efterforskningar var jag ganska säker på att båten var byggd på Stensund. Försök att få tag på äldre ägare med en mer kunskap om båtens historia har hittills misslyckats, men jag har några spår till att följa innan det är helt slut….
Hursomhelst bestämde jag och min svåger oss för att försöka skänka bort båten till någon som faktiskt hade tid och lust att reparera henne till ursprungsskicket. Först hade vi kontakt med ett Föreningen Forsvikts Varv (som restaurerar Hjulångaren Eric Nordewall, utanför Karlsborg, som gärna tog sig an henne, men först om nästa år.
Vi kontaktade då Stensunds Folkhögskola och hörde med dem om de var intresserade av att få ta hand om båten, som troligen var byggd hos dem en gång i tiden. Det visade sig att det fanns ett gott intresse för detta, då man sedan tidigare hade en annan folkbåt (S-6) som man tänkt låta elever renovera. Man skulle bara klura ut hur själva hämtningen skulle gå till först.
Samtidigt köptes en ny folkbåt utan alltför mycket reparationsbehov in, nämligen S-210 Rödnäbba. På bilden nedanför lastas båten i Karlstad, en regnig lördag i mitten av augusti 2010.
Väl hemma var förvåningen stor. Det visade sig att båda båtarna ser nära nog helt identiska ut i skrovet med frilagda knän och identiska mått på borden. Efter att ha haft kontakt med en av Rödnäbbas tidigare ägare, som själv byggt flera folkbåtar och tävlingsseglat under många år (och haft otaliga folkbåtar) så ges omdömet att de båda båtarna är byggda på samma mallar. Om det råder inga tvivel. Så antingen är de byggda på Stensunds båtbyggeri eller så är den ena privatbyggd på samma mallar.Enligt pappren så är båt S-210 byggd på Stensunds Båtbyggeri i Vagnhärad.
Det betydde helt plötsligt att på min gårdsplan stod det nu två av de totalt 5 folkbåtar som byggdes av Stensunds båtbyggeri! Vilket sammanträffande!
Snart löste sig även transporten för Folkhögskolan som kom ned och hämtade båten med lastbil. En bättre framtid för en nästan uträknad folkbåt än att hamna på en Folkhögskola med resurser att ta hand om henne samtidigt som man också med det får tillbaka en del av sin historia kan jag inte tänka mig.
Så, sommaren 2010 blev vi med Folkbåt två gånger och ännu har vi inte seglat folkbåt överhuvudtaget!
Hälsningar Magnus & Mikael
Folkbåten är en av de mest byggda entypsklasserna någonsin och varven och privatbyggarna var många under träbåtseran. Vår båt byggdes 1949-1950 på ett varv som heter Stensunds Båtbyggeri i Vagnhärad. Historien bakom detta varv har sitt ursprung ur Frisksportförbundet som startade upp varvet i slutet av 1940-talet. Varvet kom totalt att bygga 5 stycken båtar:
F-209 Asynja (1948)
F-210 Rödnäbba (1950)
F-256 Bam-Bam (1948
F-265 Christine (1949)
F-292 Isabella (1949)
Folkbåt nr 210 byggdes 1949 som en av de sista båtarna. Troligen var det Stockholms segelsällskap eller Svenska kryssarklubben som beställde båten som lottbåt ca 1948. Båten levererades först 1950 till den lyckliga vinnaren, därav flera olika uppgifter om byggår och att själva skrovnumret är i samma serie som de båtar som registerades 1948.
Båten mättes in allteftersom båten byggdes på varvet. Dock kom båten aldrig att få den så kallade 3-årsmätningen, som görs när båten är sjösatt. Det betyder att båten hade ett mätbrev men inte fick något klassbevis. Förklaringen till detta är troligen att båten lottades ut 1950 till en ny ägare som inte gjorde slutmätningen och heller inte avsåg att tävla med båten och därmed inte hade behov av mätbrev.
Båten var förmodligen vit eller möjligen ljusblå till skrovet från början. Ruffen var något högre än vanligt. Det var ofta upp till beställaren eller varvet att själv utforma ruffen, som inte styrdes så hårt av regelverket. Själva skrovet är något mindre än vanligt, enligt det utrymme som finns i de rätt så generösa toleranserna och båten är därför lite lättare /snabbare än ”standardbåten”.
Åren 1950-1976 är än så länge höljda i dunkel. Den historik som jag kunnat få fram sträcker sig till 1976.
I båten har det suttit en metallplatta med texten ”Stensunds Båtbyggeri, Vagnhärad Byggår 1950”. Plattan var placerad vid ruffluckan, på sidan, så att man inte såg den annat än inifrån. Denna ursprungliga mässingsplakett finns hos en tidigare båtägare och har lovats att återgå till båten till sommaren 2011.
1976 köper Å. W. båten i Malmö. Han har tänkt kappsegla med båten och och tog hem båten till Tranås på en bilkärra. Under 1976 renskrapades den då ljusblå båten fullständigt med sickel. Därefter linoljades hela skrovet noga och båten målades röd. Båten fick nu namnet Rödda Rappet, efter en affärskejda som Å.W. kört förbi utmed E4:an. Ruffen, som var i dåligt skick fick en vit rand på nedre delen av mahognyplankan. Däcket dukades om. Skicket på däcket var mycket gott under duken och inga balkvägare behövdes bytas.
Eftersom det inte fanns något klassbevis så fick båten mätas in på nytt, vilket gjordes 1977, då ett nytt klassbevis utfärdades av SSF.
Tyvärr hann man inte trimma in båten för att ställa upp i SM 1977. Båten seglades därför i andra tävlingar med mycket gott resultat. Båten beskrivs som en medelbåt, dvs den seglade lika bra i lätt som hård vind.
1979 säljs båten till D.H. som också bor i Tranås. D.H. bestämmer sig för att bygga en ny ruff, då den gamla var lite högre än brukligt samt i ganska dåligt skick.
D.H. har kontakt med Williams båtbyggeri i Motala, där han får låna mallarna och bygger en ”Williamsruff” på båten. Den gamla , lite högre ruffen med tre små fönster försvann därmed. Båten har sedan långt tidigare en kraftigt överdimensionerad rufflucka. Denna behålls utan ändringar och godkändes även vid intypningen 1977.
I samband med att ruffen byggdes om gjorde man även så kallat Danska ruffhörn, med en mjuk avrundning av rufftaket mot ruffen.
Båten säljs sedan troligen efter några år till någon okänd i Linköping.
Så småningom kommer båten till Värmland till P.J. som har båten under många år. Båten genomgår nu ett antal moderniseringar med bl.a. aluminiumfotlister iställer för mahogny runt däck samt får en akterpulpet monterad. Ett antal detaljer svetsats också i rostfritt och båten får även en plastning av däcket utfört professionellt.
2005 avlider P.W. och en god väns son, C.B. övertar båten och genomför nu en mycket omfattande uppfräschning av skrovet. Bland annat byts knä och delar av kölplankan samt några bottenstockar och hela båten renskrapas, mönjas och behandlas därefter på de trärena delarna med Colean. Så även utsidan av ruffen. Båten har numera även fina segel, supstuga och diverse andra fina tillbehör. Tack C.B för att vi fick möjligheten att fortsätta förvalta båten!
Sommaren 2010 säljs båten till mig, M.J. och min svåger M.J. och båten får nu ett fortsatt liv i Domsand, utanför Jönköping, där båten avses att delta aktivt i onsdags-racen. Det är om detta och mycket mer som den här bloggen kommer handla om!
Om det är någon som har information om båten från någon av tidpunkterna mellan dess födsel och 1976 så får ni gärna skriva en rad.
// Magnus & Micke
Folkbåt S-210 "Rödnäbba" 